Drowsy

Konsten, vart har du tagit vägen?

Posted in 3 Konst, Bitterhet/Ångest by drowsy on 13 april 2010

Never run with sleepy feet I, 2006

jag saknar Konsten. det var länge sedan vi träffades nu. och när jag försöker göra saker som påminner mig om Konsten, så känns allt så sorgligt. för ingenting är som du, Konsten.

om vi ses igen. kommer det då kännas som förut mellan oss? är du svartsjuk Konsten? klarar du inte av att jag har andra intressen bredvid dig? jag trodde vi var riktiga vänner, och riktiga vänner brukar kunna ha uppehåll men sedan så känns allt som vanligt och bra när man sedan ses igen.

just nu känns det bara olustigt. men jag kan heller inte säga att jag vill att du ska komma tillbaka just nu och ta mig med storm. för jag har inte riktigt tid. och jag vet inte vad jag ska göra om du skulle komma tillbaka nu. jag har ingenting att bjuda på riktigt, och det är lite stökigt hemma och jag borde egentligen gå och lägga mig. det passar inte riktigt nu är jag ledsen.

fast det är när jag säger så som du ska strunta i vad jag säger och bara bryta dig in, inte acceptera ett nej. det är då du säger att du har tagit med dig sojalatte och glutenfria wienerbröd från KEA-bageriet, att det inte gör något att det är stökigt, att du struntar i att jag inte tvättat håret eller duschat i dag. du bara sätter dig på sängkanten och säger: kom nu innan kaffet kallnar. och sen sätter vi oss i soffan och skrattar eller gråter åt gamla minnen och bestämmer oss sedan för att börja hänga lite oftare, och faktiskt genomför det vi bestämt.

så vill jag att du ska göra. snälla Konsten, du måste vara stark när jag är svag.

Annonser

krav på prestation

Posted in Bitterhet/Ångest, Skola by drowsy on 09 mars 2010


foto: Joaqium Jose da Rocha på flickr

Är det möjligt att sänka kraven på sig själv? Om de höga kraven, när de inte uppfylls, bara skapar besvikelse och tråkiga känslor. Eller ska man ta energin i besvikelsen och kanalisera den genom förberedelser för kunna göra ett bättre resultat nästa gång? Tänk om det inte funkar ändå (nämen hej ångestmonstret, vad drevligt att du tittade in igen...). Tänk om det inte blir bättre och så tvingas man (jag) inse att man (jag) inte är något annat än en vanlig medelmåtta. Vad det nu är som är så hemskt med det. Som om min person skulle reduceras till hälften, bara för att jag släppte lite på mina höga krav. Eller ännu värre, att jag skulle inse att jag alltid varit någon slags medelmåtta.

Jag pratar om tentor. Så klart jag pratar om tentor. Det är min för tillfället enda prestationstillfälle och sådeles den enda källan till prestationsångest. Resultatet från senaste salstentan kom idag, och jag var inte bäst. Jag var bara bra. Varför måste jag vara bäst? Vad ger det mig? Vad ändrar det någonting? Och vad ska jag ens ha resultaten till? Jag vet ju att det är min person som gills mest, vid anställningsintervjuer and the like. Och i det store hela, i vardagen och med mina vänner och min familj så betyder ju inte mina betyg någonting alls. De älskar ju mig och tycker att jag är härlig oberoende vad jag jobbar med eller studerar.

So what’s the big deal? Jag vet inte riktigt. Hur kan man tänka annorlunda? Affirmera och fake it til you make it. Fast jag måste ju ha ett alternativt tankesätt först. Tips mottages tacksammast.

vad ska jag bli när jag blir stor

Posted in Bitterhet/Ångest, Skola by drowsy on 07 mars 2010

24 år och fortfarande ‘vad ska jag bli när jag blir stor?’

Jag trodde jag skulle slippa jobbångest. Ångest inför framtida jobb, framtida arbetsmöjligheter. Jag trodde jag var försäkrad i och med att jag började studera. Men nu kom den. Först genom anslag om studievägledningssamtal på institutionen, vilket så klart är jättebra att vi får. Jag har hittat jättemånga intressanta kurser på inom etnologi.

Sen kom jag över SACOs lista över yrken. Där varken antropolog, socialantropolog eller etnolog finns med. Socialantropologi nämns under kategorin Samhällsvetare, men emfasen ligger på Sociologer och Statsvetare.

Det kan ju vara bra med en plan-b om jag inte kan/orkar/vill bli professor/doktor/docent. Det regnar inte direkt professurer. Usch det är så jobbigt när jag blir såhär osäker, varför kan jag inte bara… go for it. Plugga i femton år och ge mig fan på att bli professor. Och sen bli det. Professorer tjänar dessutom helt ok enligt SACO, 50 lök i månaden. Det klarar jag mig nog på. Men hur orkar man hålla en go get it-attityd i femton år? Måste man vara född manisk då? Eller funkar det även om man har svackor? Allting kan väl inte gå spikrakt hela tiden heller. Det måste gå ändå.

jämt trött

Posted in Bitterhet/Ångest by drowsy on 07 mars 2010

jag önskar att jag hade något intressant att skriva. men det har jag inte.

jag är trött mest hela tiden. är det vintern eller något annat? om det är vintern så tycker jag att den kan ta slut typ NU. fast någon måste dra mig ur sängen när det händer, så att jag inte missar.

jag har varit utomhus idag i alla fall. följde med bror och brorstjej till ikea. vi köpte ingenting! det var så långa köer. det kändes som en bedrift att inte köpa någonting på ikea. det är så lätt hänt att det blir en kasse med värmeljus, ny badrumsmatta och sånt stuff. sånt som är sååå billigt nästan gratis, och sen blir minst trehundra spänn och tjugofem minuter i kö. men vi lyckades! sen åt vi. sanna sa att jag såg så glad ut då.

backshot as in ryggskott

Posted in Bitterhet/Ångest by drowsy on 28 februari 2010

det känns lite som att jag har blivit skjuten i ryggen. även om ett pistolskott nog gör ondare, men typ. det är samma muskel som jag sträckte tidigare i höstas/vintras, men då kunde jag se ett orsakssammanband. det kan jag inte den här gången. ryggskottet bara var där när jag vaknade och tog mig upp ur sängen.

jag gillar inte att reduceras till (min) kropp. jag gillar inte att känna mig som ett stycke kött. speciellt inte ett stycke kött det är fel på, ett snett stycke kött. jag gillar framförallt inte att inte känna igen mig själv i min kropp. när man kommit förbi puberteten brukar man ju få en rätt stabil koll på vad ens kropp kan och hur den känns och dess rörelsemönster. man kan det så bra att man inte behöver tänka på det. men nu när kroppen inte är som den bör så måste jag tänka på hur jag ska utföra vissa rörelser, typ sätta mig ner, resa mig upp, sätta mig på huk, böja mig ner, lyfta någonting etc.

fredagen var trots ryggskottet en väldigt trevlig dag. föreläsning, god ekonomi, goda nyheter, träffa goa vänner, shoppa två nya klänningar, äta god mat och en lagom fylla.

lördagen och halva söndagen försvann i någon slags sängliggande smärtdvala/feberyra.

mycket tacksam över 1177.se som informerar mig om att ryggskott oftast inte beror på något särskilt och att ryggbesvär kan uppstå i alla åldrar (jag känner mig väldigt gammal!), att det går över inom några dagar till några veckor, och att man inte ska ligga i sängen för det går snabbare över om man rör på sig. det kommer alltså att bli bättre inom en överskådlig framtid och det kan hända vemsomhelst. i alla fall jag tycker det är skönt att göra, trots att jag låter lite bitter. men det gör ju så ont.

on a piece of paper i can show it to you

Posted in Bitterhet/Ångest by drowsy on 25 januari 2010

varit på konstfacks öppet hus. de som kom in på GDI i år har precis samma stil som de som kom in förra året, och året dessförinnan. boring!! är det verkligen mening att alla svenska illustratörer ska rita precis samma lika?

Posted in Bitterhet/Ångest, Relationer by drowsy on 06 januari 2010

Hade svårt att somna i går. Tidigare har det gått alldeles utmärkt att somna i slutet av ett sommarpratarprogram, men i går kväll hann jag lyssna på två och en halv och läsa lite i en bok utan att bli mer sömnig. Av sömnboken fick jag dessutom en släng av lite ångest och ont i magen över att jag gör allt helt fel gällande sömn. Jag gillar att göra saker i sängen; läsa, rita, lyssna på musik, titta på svtplay, skriva und so weiter. Men det är helt fel enligt sömnboken. Ångest är bra destruktivt ibland, i stället för att guida en i rätt riktning blir ångest bara en tjock jävla kvävande sörja som inte alls guidar en någonstans.

Anyway. Teologen Lina Sjöberg hade ett intressant sommarprogram 2007. Hon berättar bland annat om hennes inre konflikt mellan att vara mamma och att vara akademiker samt författare. Det akademiska och kreativa arbetet tar tid från barnen, men det är oundvikligt eftersom hon känner en passion för skrivandet och läsandet. Vissa konflikter kan man helt enkelt inte lösa.

Så får det väl vara ibland. Man måste prioritera och kompromissa. Alla relationer till andra människor, speciellt små barn, innebär uppoffringar. Men jag har svårt att se att en uppoffring per se är något rakt av negativt, om man ser den i relation till vad man får för att man offrar något. Jag vill tro att de uppoffringar man gör ends up in something better than before.

here we go again… eller?

Posted in Bitterhet/Ångest, Skola by drowsy on 16 december 2009

Nu har Konstfack släppt sina arbetsprover för nästa år. Jag är kluven. Jag vet inte om jag ska söka. Jag vet inte om jag ska låta bli. Jag har tidigare tänkt att det vore roligt att göra uppgifterna för att ha någonting att rita igen. Jag har ju inte ritat på jättelänge. Men samtidigt, har jag tid? Vill jag fortfarande gå konstfack? Finns det en chans att jag kommer in, och om jag inte gör det, har jag kastat bort tiden jag lagt ner på proverna då? Kan antropologin göra arbetsproverna bättre?

1. ”Spaning på min uppväxt”
Berätta om din uppväxt i en serie bilder, med eller utan text. Kan vara en kort flashback eller längre sekvens, behöver inte handla om dig själv, det kan också vara en allmän tidsresa bakåt och spaning på den tid och plats där du växte upp. Montera på en A3-kartong, behöver du mer kan du använda vikt A2, eller göra någon form av bok/häfte.

Hur många gånger har konstfack bett en att berätta om ens rötter, vad som tagit en fram till där man är idag, och nu TIDSRESA. Nytt för i år är att det står i instruktionerna att man får göra 3D, det har folk gjort i alla år ändå, men vi laglydiga har inte vågat.

2. Ditt förlag
Du startar ett fiktivt bokförlag. Beskriv kort förlagets inriktning och profil, vad skulle ditt förlag ge ut första året, 10 titlar? Kan vara påhittade böcker och författare eller sådana som finns. Ge förlaget ett namn, skapa en logotyp. Applicera på exempelvis brevpapper/kuvert. Montera på en A3.

Den här uppgiften verkar rolig. Jag gillar böcker.

3. Omslag
Ditt fiktiva förlag ger ut en första bok som du brinner för, kan vara en befintlig eller påhittad titel. Vilken? Ge den ett omslag; framsida, rygg och baksida. Omslaget kan innehålla illustration, men kan också vara rent typografiskt. Bokens format är valfritt. Montera på en A3.

Standarduppgift. Till 2008/09 skulle man göra ett bokomslag till Montecore av Hassen Khemiri. 2009/10 var det inget bokomslag vad jag minns…

4. Jag som…
Välj en person, som du beundrar eller avskyr, eller både och… Kändis eller släkting, verklig eller fiktiv, någon som gjort intryck på världen eller kanske bara på dig? Sätt dig själv i den personens ställe. Berätta i en eller flera bilder, med eller utan text. Montera på en A3.

Här borde jag kunna använda nånting jag lärt mig på universitetet. Köra nånting antropolog-style.

5. Egna arbeten

Tack och lov slipper man göra en affisch i år! Det är så jävla dyrt att få snyggt.

down with sun

Posted in Bitterhet/Ångest by drowsy on 17 juni 2009

jaha, då gick jag ner mig igen. solen får mig att känna mig så misslyckad och depressionen hittar på regler om vad jag får och inte får göra. Mest vad jag inte får göra. Jag får inte gå ut i mjukisbyxor, annat än om jag ska kvällspromenera. Jag får inte gå ut med otvättat hår, annat än om jag ska kvällspromenera (med mössa som täcker eländet). Jag får inte gå ut i solen om jag inte är glad. Hellre inte komma alls än komma för sent (skitdum logik men jag tror att det handlar om att inte vilja framstå som slarvig, jag hatar att komma sent och ångesten blir för stor om jag märker att jag är på väg att bli sen). Jag får inte heller ha roligt när jag är ledsen. Jag måste genomlida skiten. Måste isolera mig. Måste skydda världen från min ledsenhet och ilska och irritation.

Hjälp.

Sistaminutenmamma

Posted in Bitterhet/Ångest, Vardag by drowsy on 20 maj 2009

Oh no, jag har insett mitt öde. Jag kommer bli en sistaminutenmamma. Hon som gör matsäck mitt i natten för att ungarna/jag glömmer att berätta/fråga/planera deras matsäck till utflykter. Så jag får göra det mitt i natten. Helst handla ingredienserna på Statoil också, typ komma in halv elva och nästan gråta och få hjälp av snälla tjejen som jobbar natt som påminner mig om att det är trevligt med en frukt också om man ska på utflykt, och kanske en bit choklad och glömintedrickan!

Anledningen till min nya insikt är att jag halv tolv, 23.30, kommer på att jag ska baka paj till imorgon. Tack och lov hade mina klasskompisar påminnt mig om att imorgonärdetknytis-duskalagadetgodasteduvet, så jag köpte ingredienser på vägen hem. D var lite rädd att lämna bilen för den var fulltuvad med allt jag gjort i skolan de senaste två åren, för tjuven vet ju inte vad som är värdefullt innan hen krossar rutan/lirkar upp dörren för att kolla vad som är i alla kartongerna. När jag kom hem och burit upp alla grejerna i alla fall, då blev jag så trött sen så jag orkade inte baka paj, men Isa påminde mig igen (tack!) och jag ställde mig och bakade. Nu är den klar. Det var inte så jobbigt. Att göra pajen alltså. Lite jobbigare var det att inse att det bara kan sluta illa om man vänjer sig vid att laga mat såhär jävla sent!

Kolla gärna min blogfolio också, premiär igår!