Drowsy

krav på prestation

Posted in Bitterhet/Ångest, Skola by drowsy on 09 mars 2010


foto: Joaqium Jose da Rocha på flickr

Är det möjligt att sänka kraven på sig själv? Om de höga kraven, när de inte uppfylls, bara skapar besvikelse och tråkiga känslor. Eller ska man ta energin i besvikelsen och kanalisera den genom förberedelser för kunna göra ett bättre resultat nästa gång? Tänk om det inte funkar ändå (nämen hej ångestmonstret, vad drevligt att du tittade in igen...). Tänk om det inte blir bättre och så tvingas man (jag) inse att man (jag) inte är något annat än en vanlig medelmåtta. Vad det nu är som är så hemskt med det. Som om min person skulle reduceras till hälften, bara för att jag släppte lite på mina höga krav. Eller ännu värre, att jag skulle inse att jag alltid varit någon slags medelmåtta.

Jag pratar om tentor. Så klart jag pratar om tentor. Det är min för tillfället enda prestationstillfälle och sådeles den enda källan till prestationsångest. Resultatet från senaste salstentan kom idag, och jag var inte bäst. Jag var bara bra. Varför måste jag vara bäst? Vad ger det mig? Vad ändrar det någonting? Och vad ska jag ens ha resultaten till? Jag vet ju att det är min person som gills mest, vid anställningsintervjuer and the like. Och i det store hela, i vardagen och med mina vänner och min familj så betyder ju inte mina betyg någonting alls. De älskar ju mig och tycker att jag är härlig oberoende vad jag jobbar med eller studerar.

So what’s the big deal? Jag vet inte riktigt. Hur kan man tänka annorlunda? Affirmera och fake it til you make it. Fast jag måste ju ha ett alternativt tankesätt först. Tips mottages tacksammast.

Annonser

4 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Max said, on 10 mars 2010 at 0:02

    Tänkte precis (på förekommen anledning) i dessa banor. För min del handlar det nog om föreställningen om att ett tentaresultat är en objektiv bedömning av min duglighet. Det är som att vad ens familj, vänner och arbetsgivare tycker om en inte väger lika tungt eftersom deras åsikter är subjektiva, dom har ingen ”neutralt vetenskaplig” måttstock att döma en efter. Att sen ett tentresultat är lika betydelsefullt som en fjärt i rymden om man jämför med vänner, familj etc är liksom en klen tröst när man står där framför den ilsket svart lysande lilla bokstaven!

  2. drowsy said, on 11 mars 2010 at 16:13

    Åh Max vad du är fin! Jag tror det är precis så som du säger, att man söker en ”objektiv” bedömning. Att man har något att återvända till när det känns som man är skitdålig, typ ”amen jag fick i alla fall A på den där tentan/kursen” osv. Fast empiriskt material har ju visat att folk som hela tiden ska vara bäst, aldrig blir nöjda, i alla fall, eftersom orsaken inte ligger i ens prestationer utan i ens (låga) självkänsla. Ibland vill jag fan jobba med något helt okvalificerat, bara för att kunna tänka att jag vet att jag hade kunnat prestera bättre, om jag vara ville. Fast det är ju helt kontraproduktivt att tänka så, eller?

  3. Max said, on 11 mars 2010 at 20:53

    Precis, ett A finns alltid kvar medan människor däremot är betydligt mer oberäkneliga, dom skulle ju kunna börja hata en rätt som det är liksom! När jag sommarjobbade på ett växthus för några år sen kunde jag inte för mitt liv inte förstå hur dom som var fast anställda där orkade med år efter år av detta monotona, hjärndöda slit. Det var framför allt en farbror som hette Lars som jag vid några tillfällen diskuterade Kafka med, som jag inte förstod vad han gjorde där, jamenar varför inte bli biblotikarie åtminstone? Men det kanske är genom man att jobba på ett sånt jobb man utvecklas på riktigt. Och utmaningen är att uppriktigt skita i att om man skulle kunna prestera bättre eller inte! Frågan är väl hur man överlever bristen på stimulerande input.

  4. drowsy said, on 15 mars 2010 at 23:37

    Vad vet vi om han är med i ett hemligt sällskap av Kafka-dyrkare, eller läser distanskurser utan att skriva tentorna? Eller så är han en uppblåst jävel som bara har läst Kafka för att kunna känna sig överlägsen. Eller så är han close to nirvana, och tänkte tjäna plantaget det sista han gör innan han lämnar jordelivet.

    Eller så var han helt enkelt nöjd. Det är en konst att vara nöjd. Jag klarar av det ibland. Korta stunder. Tacksamhetsträning är nyttigt att genomföra då och då, eller så läser man om The Anxieties of Mobility, eller In Search of Respect. Och skaffar sig kompisar man kan lita på, som inte är beroende av att man presterar annat än några roliga historier, lite medmänsklighet och sällskap då och då.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: