Konsten, vart har du tagit vägen?

Never run with sleepy feet I, 2006

jag saknar Konsten. det var länge sedan vi träffades nu. och när jag försöker göra saker som påminner mig om Konsten, så känns allt så sorgligt. för ingenting är som du, Konsten.

om vi ses igen. kommer det då kännas som förut mellan oss? är du svartsjuk Konsten? klarar du inte av att jag har andra intressen bredvid dig? jag trodde vi var riktiga vänner, och riktiga vänner brukar kunna ha uppehåll men sedan så känns allt som vanligt och bra när man sedan ses igen.

just nu känns det bara olustigt. men jag kan heller inte säga att jag vill att du ska komma tillbaka just nu och ta mig med storm. för jag har inte riktigt tid. och jag vet inte vad jag ska göra om du skulle komma tillbaka nu. jag har ingenting att bjuda på riktigt, och det är lite stökigt hemma och jag borde egentligen gå och lägga mig. det passar inte riktigt nu är jag ledsen.

fast det är när jag säger så som du ska strunta i vad jag säger och bara bryta dig in, inte acceptera ett nej. det är då du säger att du har tagit med dig sojalatte och glutenfria wienerbröd från KEA-bageriet, att det inte gör något att det är stökigt, att du struntar i att jag inte tvättat håret eller duschat i dag. du bara sätter dig på sängkanten och säger: kom nu innan kaffet kallnar. och sen sätter vi oss i soffan och skrattar eller gråter åt gamla minnen och bestämmer oss sedan för att börja hänga lite oftare, och faktiskt genomför det vi bestämt.

så vill jag att du ska göra. snälla Konsten, du måste vara stark när jag är svag.