Sluten avdelning
Foto: Lars Thunbjörk
Vill tipsa om den här fantastiska dokumentärfilmen om hur det är att ibland behöva vara inlagd på sluten psykiatrisk avdelning på grund av psykisk sjukdom. Filmen är gjord av Maud Nycander, som tidigare gjort dokumentärfilmerna Häktet (2001) och Nunnan (2007).
Jag gillar verkligen tonen och tilltalet i filmen. Inga pekpinnar, inga klyschor. Varm och vårdande personal samt modiga patienter. Jag gillar också att det är alldeles vanliga människor som skildras, människor som när de inte är intagna på psykiatrisk avdelning, har ett liv som vem som helst med ambitioner, familj och vänner.
DN har skrivit om Maud Nycanders film här “Jag vill minska fördomarna om psykiskt sjuka”.
väldigt sällan det är riktigt spykiskt sjuka som är inlagda. det är vanligt folk som hamnat i onåd med sig själva. när jag satt inläst under en hel sommar för ätstörningar var det en tant som var riktigt sjuk. alla andra var vanliga människor som var där av olika anledningar. vissa droger, en annan för mat. sen var det bara folk som var allmänt trötta. det är kanske den lärorikaste perioden i mitt liv. i alla fall den intressantaste. för intressanta människor är det verkligen.
Det beror väl på vilka föreställningar man har om psykisk ohälsa, om man klassificerar dem som att de “hamnat i onåd med sig själva” eller är “riktigt” sjuka. Sen finns det ju psykiska sjukdomar som är värre eller våldsammare än andra, t.ex. psykossjukdomar.
jag har vart inlaggd på sådan avdelning både på bup och vuxenpysk (inte rättpsyk då utan p.g.a depression osv) det finns personal som verkligen räddade mitt liv, sen finns det sådana som bara är där för pengarna, sådana borde inte jobba med sånt. Men vissa är underbara.